Liksom för att känna på gränserna en aning ställde jag upp i tävlingen Ursvik Ultra som är en löpartävling i Sundbybergstrakten. Tävlingen går ut på att ta sig runt 5 varv på en mycket kuperad 15km motionsslinga som vanligtvis är att beteckna som ”icke barnvagnsvänlig”. I år hade Kung Bore dessutom kryddat med 20-30cm lös sockersnö som delvis bar och delvis brast. Under snön fanns ibland rikliga mängder vatten. Ett femtiotal löpare hade ungefär samma befängda ide och kl 24 på natten mellan lördag och söndag så gav vi oss iväg under eget jubel, då det självklart inte finns någon publik till en tillställning som denna. Nu låg 75km och över 2000 höjdmeter framför oss i en löparslinga med allt annat än idealiska förhållanden.
Natten blev mycket lång och delvis mycket smärtsam. Allt eftersom deltagare gav upp vid varvningarna fick jag krafter till att fortsätta. Längtan till dusch, badstu och vila var enorm och benens klagan var svår att ignorera. Till slut var de 5 varven avverkade och jag stövlade in på tiden 10 timmar 15 min och en 12:e plats som jag själv är mycket nöjd med. Vinnaren var över 2 timmar långsammare än banrekordet och bortfallen under natten var över 50%.
Finns det då någon njutning i denna extrema form av friluftsliv? Självklart. Känslan när det plötsligt börjar gå lite lättare efter många timmars slit är fantastiksk. Man hinner med många tunga perioder men lika många upplyftande under en natt som denna. Upplevelsen är också helt och hållet ”inre” då omgivningarna inte tillför något, och det är verkligen som att springa med en säck över huvudet. Ett tunnelbanetåg där, en motorväg där, en isig backe, en åker med djup snö – oj där va den där tunnelbanan igen…
Så kommer jag att göra om Ursvik Ultra nästa år? Inte om underlaget liknar årets, men gärna om det finns mer än 200m barmark per varv…
